Påskbudskap från H.H. Ärkebiskop Gabriel 2007

Mina fäder och bröder ibland prästerskapet,

Kära bröder och systrar i Kristus,

“Om Kristus inte har uppstått, är er tro förgäves”, skriver aposteln Paulus i Första Korintierbrevet. Han sörjer över att veta att vissa medlemmar i denna församling, som håller på att bildas och som ligger honom varmt om hjärtat, ifrågasätter det som är grunden till de kristnas stora hopp: Herrens uppståndelse. Den är den hörnsten på vilken hela Pauli förkunnelse och hela Kyrkans tro vilar.

För många människor är uppståndelsens verklighet idag en stötesten. Man måste icke desto mindre medge att en stor majoritet erkänner att det finns någonting efter döden, kanske till och med ett annat liv. Alla religioner har sin uppfattning i denna fråga, liksom till och med även många agnostiker. Det är svårt att tänka sig att allt som mänskligheten har genomlevt kommer att sluta i intet. Kan man leva med en sådan dödsbringande tanke?

Vi bör lägga märke till att aposteln Paulus inte bjuder oss att tro på uppståndelsen som en sak som kommer av sig själv, utan han säger: “om inte Kristus har uppstått”. Han betonar Kristus själv som person. Uppståndelsen är inte någon abstraktion, någon mer eller mindre vag förmodan, en glädjebringande tanke. Den är i första hand en autentisk verklighet, upplevd av den inkarnerade Guden. Efter att ha nedstigit till dödsriket har han uppstigit därifrån efter tre dagar.

Den uppståndne Kristus har ett särskilt sätt att visa sig för vittnena till denna händelse: till kvinnorna vid graven säger han: “Gläd er!” (Matt. 28:9); till Maria Magdalena säger han: “rör mig inte”, men till Tomas: “stick ditt finger i mina sår”; till Petrus upprepar han tre gånger: “älskar du mig?” och för Paulus visar han sig på vägen till Damaskus som ett bländande ljussken. Låt oss försöka fråga oss själva på vilket sätt den uppståndne Kristus manifesterar sig i våra egna liv, hur han leder oss “från död till liv, från jorden till himmelriket, sjungande segersången”. Det är med den uppståndne Kristus segraren som vi kommunicerar, när han i liturgin ger sig själv som föda, och där han gör oss delaktiga av sin energi för att bryta de bojor som håller oss fångna i dödens skugga. Vi kommer troligen inte att erfara den bländande syn som grep Paulus på vägen till Damaskus. Vår egen väg till Damaskus sträcker sig utefter hela vår jordiska existens, men vi vägens slut kommer samma bländande syn att bryta fram, denna glädje utan slut över att Kristus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden!

Paris 8 april 2007

Alexander Nevskijkatedralen

† Ärkebiskop Gabriel

Ekumeniske Patriarkens Exark